Här har du, som SVEMA-användare, möjlighet att ställa frågor och få svar som inte är publika.Var vänlig logga in eller registrera.
FAQ
Här är du välkommen att läsa vanliga frågor och svar. klicka på nedan frågor för att se svaren.
En harmoniserad standard är en standard som tagits fram inom ett mandat från EU-kommissionen och som kompletterar direktiv och förordningar dvs. gemensam europeisk lagstiftning. Den tolkar grundläggande säkerhetskrav i lagstiftningen och ger förslag på hur dessa uppfyllas. Det kan t ex innebära krav på slagseghet. Standarden är harmoniserad då referens till standarden publicerats i den Europeiska Unionens officiella tidning, Official Journal. CE-märkning innebär att man styrker överensstämmelse med krav i EU-direktiv eller EU förordning. Hur detta ska göras framgår av bilagor i harmoniserade standarder. För t ex stålprodukter gäller CE-märkning om produkten ska användas i en byggnadsapplikation. CE-märkning behandlas t ex i bilaga ZA i SS-EN 10025-1 som är en specifikation för konstruktionsstål Det är dock inte en generell regel att stålprodukten ska märkas. Stålprodukter för användning i tryckbärande anordningar ska inte CE-märkas. I detta fall gäller att anläggningen ska CE-märkas. Produkterna ska dock också i detta fall uppfylla krav som anges i bilaga till den harmoniserade standarden. Kravspecifikationen har tagits fram inom en internationell teknisk kommitté och den anpassad till de applikationer experterna i kommittén avsåg då standarden togs fram. Det går ändå att hänvisa till standarden men det är då nödvändigt att komplettera hänvisningen med de tilläggskrav ni har, dvs hänvisa till standarden men komplettera med en egen tilläggspecifikation. Standarden är en specifikation för färdig produkt och ett förslag på produkt för lagerläggning. Standarder anger nästan aldrig hur en produkt ska tillverkas. I detta fall har man valt en hållfastnivå som man anser innebär en optimering av produkten med hänsyn till den legeringssammansättning stålet har. I en bilaga finns uppgifter om hur man kan värmebehandla stålet för att uppnå angivna egenskaper men detta är uppgifter av informativ karaktär. Det är tilläggskrav som beställaren kan ange genom att komplettera referensen till standarden med att ange vald option. Det kan handla om lämplighet för varmförzinkning, vilket innebär att tillverkaren ska anpassa t ex kemisk sammansättning och ytutförande så att kunden i ett senare skede kan varmförzinka produkten. Detta är en nationell kinesisk standard som har officiell status i förhållande till myndighetens krav. I Kina styrs standardiseringen i mycket större utsträckning av regeringen än i Sverige. Kina har en särskild lag som styr standardiseringsarbete. Ja, i vissa fall har detta skett. De är dock inte utfärdade med ISO-beteckning. Istället anpassar Kina sina nationella GB standarder till ISO-standarder. I vissa fall har man även valt att anpassa sina standarder till europeisk standard. Dessa standarder betecknas "frivillig" i Kina. De har inte en officiell ställning i förhållande till myndighetens krav, vilket prefixet GB har. Ja, Kina är mycket aktiva och deras åtagande tros vara baserad på en nationell strategi. Bland annat ansöker Kina om att leda nästan alla ISO-sekretariat som blir lediga. Sekretariatet ansvarar ger större möjligheter att påverka framtida standarder. Förutom de allmänna standarder, finns det ett antal standardsystem som upprätthålls av industrins intressenter. YB är ett standardsystem främst för stålstandarder och FZ är ett motsvarande standardsystem för textilier. I slutet på harmoniserade standarder finns en bilaga ZA som anger vilket direktiv standarden är harmoniserad mot och avsnitt i standarden som är knutna till krav i lagstiftningen. Om standarden är harmoniserad mot flera direktiv så finns ytterligare bilagor som betecknas ZB, ZC och så vidare. Vanliga direktiv inom materialteknik är direktivet för tryckbärande anordningar betecknat (97/23/EC) men ofta benämnt PED och byggproduktdirektivet (89/106/EEC)ofta benämnt CPD. CPD har våren 2011 ersatts av en förordning (EU No 305/2011). Europeiska unionen tog beslut om att utforma lagstiftningen i form av mycket allmänna väsentliga krav – s k ”The new approach” (resolution av rådet i Europeiska unionen den 7 maj 1985), och att krävde att ”The new approach” stöds av en portfölj av europeiska frivilliga standarder. Detta var en mycket betydelsefull händelse i historien om modern standardisering. Genom detta beslut gav regeringar uttryckligt erkännande av den roll som standarderna kan uppfylla för att uppnå ett politiskt mål (i detta fall, skapandet av den inre marknaden). Det fanns ett antal nästan omedelbara konsekvenserna av denna utveckling, inte minst den explosiva tillväxten av CEN (Europeiska kommittén för standardisering) och dess arbetsprogram. Samtidigt fanns misstanken i vissa delar av världen att den europeiska inre marknaden var tänkt att skydda europeisk industri från utländsk konkurrens. Inledningsvis i vissa avseenden verkade problem som måste hanteras. Det var mycket svårt för icke-européer att få information om den europeiska standardiseringen, och samtidigt fanns det uppenbara avhopp av västeuropeiska nationella standardiseringsorgan från den internationella standardiseringsarenan, särskilt inom vissa specifika områden. Det var därför att vänta att icke-européer skulle vända sig till ISO med begäran om att något måste göras. Den omedelbara svar på denna begäran var utvecklingen av ett avtal om utbyte av teknisk information mellan ISO och CEN (kallas Lissabon-avtalet, som godkändes år 1989) som gav för fullt och ömsesidigt utbyte av information mellan ISO och CEN om sina respektive verksamheter. Det fanns dock en utbredd uppfattning bland såväl europeiska som internationella aktörer att den inre europeiska marknaden behövde integreras i den bredare, globala marknaden och att detta bäst kan uppnås genom att säkerställa att de normer som används för att reglera den inre marknaden har också dem som reglerade den globala marknaden. Med detta i åtanke, verkade det som vad som behövdes var en uppsättning processuella mekanismer för att försöka se till att i största möjliga utsträckning, internationella standarder och europeiska standarder är kompatibla eller ännu bättre, identiska. Och det är det perspektiv som ”Vienna agreement” (1991) föddes. Naturligtvis var en annan viktig faktor för att göra en rationell användning av tillgängliga resurser för standardisering genom att undvika dubbelarbete - detta innebär att det måste finnas en överenskommelse om arbetsfördelning mellan ISO och CEN, eftersom det fanns helt enkelt inte tillräckliga expertresurser finns tillgängliga för ISO och CEN att bedriva sin standardisering helt självständigt. Avtalet om tekniskt samarbete mellan ISO och CEN godkändes av ISO-rådets resolution 18/1990 och CEN generalförsamlingens resolution 3 / 1990. Detta avtal publicerades i juni 1991. Det åtföljs av gemensamma ISO / CEN "Riktlinjer för TC / SC ordförandena och sekretariaten för genomförandet", som godkändes år 1992 och reviderades i september 1998. Efter ett decennium av erfarenhet, var avtalet bekräftades senare av ISO rådets resolution 35/2001 och CEN styrelsens beslut 2 / 2001. En viktig skillnad är om dokumenten ska innehålla resultat från kontroll av levererade varor eller bara innebära en försäkran från tillverkan att varorna uppfyller krav i beställningen. Om man väljer en dokumenttyp som också innebär redovisning av resultat från kontroll så finns två olika alternativ. De är om dokumentet ska redovisar resultat från kontroll utförd på det tillverkningsparti som levererade varor härrör från (specifik kontroll) eller statistiskt framräknade data från löpande produktion av varor av samma typ (icke-specifik kontroll). Slutligen så finns det också en dokumenttyp som innebär att ytterligare en part utöver tillverkaren ska styrka (validera) utförd kontroll. Det kan vara köparen, en representant för köparen eller en officiell kontrollant från ett kontrollorgan i tredjepartsställning. Normativa referenser innebär att vid tillämpning av standarden gäller också krav i annan standard som aktuell standard refererar till. När det gäller materialstandard kan det t ex gälla krav på toleranser och ytor. Observera dock att i standard anges ofta flera alternativa specifikationer (t ex kvalitetsklasser) som användaren har att välja mellan. Det är då endast referenser från vald kvalitetsklass som innebär krav på produkten. Om en kvalitetsklass saknar krav på ytor så är referensen till en standard för ytkvalitet inte relevant om man väljer den klassen.
